Jordbruksgrupper, vattensystem och getskit! Läs Josefins & Pernillas rapport från Enkokidongoi.

Hjälp, nu börjar slutet närma sig!Oj, det var ett tag sen vi skrev om våra aktiviteter i byn. Med jobb upp till öronen har vi dessvärre inte haft tid att rapportera.. Tiden har bara flugit iväg och vi är nu i mitten av orkanen innan det börjar lugna sig. Nu gäller det att få ihop allt arbete vi gjort innan vi packar väskan och beger oss tillbaka till kalla Sverige.

Vad har vi egentligen gjort sen i augusti?

Inom Agriculture har vi varit och besökt marknader i Maltisa och Bissil och intervjuat kvinnorna som står och säljer grönsaker. De var väldigt skeptiska till oss först men när vi förklarade att vi höll på med en research blev det lite mer samarbetsvilliga. Det var intressant att se för vi behövde ju de riktiga priserna och inte viting-priserna vi annars får. Vissa släppte på gardet lite medan andra höll fast vid sina tidigare priser.

Vår granne Alice har ett jättestort trädgårdsland som vi en dag frågade om vi fick komma och hjälpa till med. Det var en upplevelse i sig. Pernilla började med att lasta ut all getskit i hagen där man håller geterna om natten medan Josefine fick den trevliga uppgiften att vattna växterna. (Snacka om orättvist.) Dock slutade det hela med att Pernilla hade tävling med Alices ena son i skottkärran och Josefine fick sig ett gott skratt då Alice yngsta dotter började bada i högen av getgödsel som skulle ut till växterna.

För att få så mycket information som möjligt bestämde vi oss för att göra olika typer av intervjuer med människorna i området.

Först och främst valde vi ut 8 jordbrukare som var med i olika jordbruksgrupper och som skilde sig i hur det valt att arbeta med jordbruksfrågor.

Vi har nog aldrig fått saker och ting förklarade så väl som när vi intervjuat olika jordbrukare, kvinnor som män.

Den stora slutsatsen i det hela var, många kvinnor är intresserade av jordbruk för att kunna ha en säker livsmedelssäkerhet för sina familjer. För att kvinnorna ska kunna jobba med jordbruk måste männen ha ett intresse och se nyttan av det hela. Detta med tanken på den starka massajkulturen och de är överhuvudet i familjen och tar de slutgiltiga besluten hur allt skall skötas. Många av männen i området är intresserade av att äga så många kor som möjligt och har inte riktigt samma intresse som kvinnorna i jordbruksfrågor. Det finns en osynlig regel som säger att ju mer boskap du har desstu mer makt och respekt får du i området. MEN det finns guldkorn, de finns de män som har ägnat sig helhjärtat i att enbart hålla på med att odla och försöka försörja på just jordbruk . Detta var något som värmde våra hjärtan då man verkligen kunde se en markant skillnad från den gamla till den nya massajen.

Efter våra enskilda intervjuer var det dags att åka på rundresa till Uganda för att hälsa på de andra praktikanterna och förnya våra visum. Trevliga dagar hade vi och med ny energi och kraft fortsatte vi vårt arbete.

Dags att intervjua jordbruksgrupperna. Innan vi åkt på rundresa skickade vi ut ett brev till alla de grupperna vi ville träffa. Med förberedande frågor som de skulle svara på, detta för att få en så öppen och givande intervju som möjligt. Sagt som gjort sex grupper träffade vi under 2 veckors tid. Det var inte bara vi som hade frågor och funderingar utan även de vi intervjuade. Diskussioner om vad det egentligen är för problem i området och varför. Det alla grupperna var överens om var bristen på vatten. För lite vatten för att kunna odla det man ville och få den skörd man utlovats från sina frö.

För några år sedan byggdes det ett vattensystem i området. Båda sidorna i området fick vatten från berget och rör som man kunde ansluta sig till. Detta har gjorts i stor utsträckning och några har vattenbehållare att förvara vattnet i. Sättet att sköta sina vattensystem är däremot något som skiljer sig markant. Ena sidan har en fungerande grupp som lagar läckor och kollar att rören är hela. Medan andra sidan lagar läckor och ser till att rören är hela när det inte finns något vatten kvar. Tidigare när missionkyrkan var aktiv var de noga med att kontrollera rören minst 1 gång i månaden. Vi lyckades nog få med alla åldersgrupper i våra gruppintervjuer. Allt ifrån unga killar som valt att bilda en grupp detta år istället för att enligt dem hänga och inte göra någonting.

Få se hur den gruppen utvecklas, de får vara på campsiten och har fått en bit mark att odla på. Spännande! Vi träffade de äldsta männen och det kändes som man satt tillsammans med en grupp gamla krigare som blev unga på nytt när det berättade och pratade. Vi träffade en grupp som verkligen hade utvecklats och satsade hårt på att skapa ett bättre samhälle och komma bort från fattigdomen. Vi mötte en kvinnogrupp där man kände kraften i hur de hjälpte varandra genom deras starka sammanhållning.

Man känner sig alltid lite dum när man bara kommer med frågor och ytterligare frågor, så vi har pratat om att vi ska försöka hinna med att göra något för de människor vi intervjuat, dock börjar tiden rinna ut ur våra händer. Vi hoppas att den informationen vi fått kommer verkligen leda till att kunna starta upp ett riktigt kul och bra projekt för byn. Den hjälp vi fått och de öppna armarna vi välkomnats in i är helt fantastiskt.

Nu har vi den svåraste uppgiften kvar och det är att sammanställa all den informationen vi fått fram, alla de möten vi haft. Alla de plaster vi besökt. Puh, ett jobb som heter duga. Förhoppningen är att det blir en strålande lägesrapport och LFA som vi hoppas vår organisation TWIGA tycker är till nytta.

Inte nog med att vi varit i varenda boma i Enkokidongoi, vi har även jobbat med organisationen ECG och fått en tvärväning i vad vi skulle göra. Men mer om det i nästa blogginlägg.

Josefine kom i skrivande stund precis med nyheten att vi har skrivit 40 sidor av information plus lite annat. Det skall nu skrivas ut och analyseras.

Detta är Josefine och Pernilla praktikanter för Twiga direkt från massailand, Enkokidongoi, Kenya, på återseende!