Att lära och att lära ut…

Två av förra årets praktikanter i Enkokidongoi, Hanna Friholm och Karin Moen, har intrevjuat några av flickorna som sponsrats genom Twigas Flickfond. Jennifers berättelse ger inblick i hur svårt det är för de fattigaste att klara utbildningen p.g.a. brist på pengar. Alla som gett stöd till Flickfonden kan nu läsa hur deras bidrag gett Jennifer och andra flickor en god hjälp i kampen för utbildning.

Solen skiner över Enkokidongoi, och kastar skuggor över Ol Donyo Oroks gröna sluttningar. Det har regnat mycket de senaste veckorna, och den tidigare så torra växtligheten börjar födas på nytt. Det luktar regn och lera, det luktar liv.

Jennifer har precis kommit till Enkokidongoi för att fira julens högtider med familjen. När vi träffar henne har hon precis avslutat morgonens bestyr, och vi slår oss ner med en kopp te för att samtala och livet.

Jennifer växte upp i Enkokidongoi, precis vid foten av Ol Donyo Orok. Hon är näst äldst i en skara av nio barn, dock den äldsta dottern. Hon har fem bröder och tre systrar. Då det i det samhälle hon vuxit upp i inte är ovanligt att pojkar favoriseras och får företräde framför flickor, fanns det människor i hennes närhet som oroade sig för hennes framtida skolgång. Hon gick i grundskolan på Engaboli Primary School, ca fem kilometer från hennes hem. Här var hon omtyckt av både lärare och kamrater, och hennes betyg var höga. En pastor i området fick höra talas om Jennifers höga betyg, och då han visste hur hennes familjs ekonomiska situation såg ut, var han fast besluten om att försöka assistera henne och på så sätt ge henne möjlighet till fortsatta studier. Genom pastorn introducerades Jennifer för Oloililai Girls Student Foundation, och här startades hennes resa genom utbildning och drömmar.

 - ”Jennifer, vill du berätta lite om din tid på gymnasiet? Hur var tiden på internat?”

- ” Jag började på A.I.C Kajiado 2005. Jag gillade skolan redan från början. En annan tjej från Enkokidongoi-området började samtidigt som jag, så jag var aldrig riktigt ensam. Jag kände ju någon redan från början. När det kommer till livet på internat så tycker jag nog att det var ganska bra. Det är klart, man saknar familjen, hemmet och vänner, bland så mycket att det gör ont. Men att bo på internat är bra för studierna, då det inte finns något som kan distrahera en. Det var värre på loven när jag kom hem. Hemma är det en annan vardag, med andra rutiner, och ibland hade jag svårt att koncentrera mig på att läsa under tiden jag var där. Jag ville ju hjälpa min mamma med det jag kunde, umgås med och hjälpa mina syskon, samt träffa alla anhöriga och så. Det var inte alltid lätt att kombinera livet hemma med det man hade på skolan.”

- Vad var du mest intresserad av i skolan då? Vad var roligast? Var du med i några klubbar?

 -” När det var dags att välja inriktning så valde jag att fokusera på naturämnena, samt jordbruk och historia. Mina absoluta favoritämnen var historia och matematik, jag var ganska duktig i båda. Jag var med i två av skolans klubbar, Scouterna och Wild Life-klubben. Vi gjorde mycket roligt ihop under de fyra åren jag gick på skolan. Med scouterna åkte vi bland annat på läger i Nyere, där vi stannade ett par dagar. Med Wild Life-klubben besökte vi bland annat Nairobi National Park. Nu när jag ser tillbaka på den tiden så inser jag hur roligt vi hade, och hur lyckligt lottade vi var!

- Okej Jennifer, det verkar ju som att du trivdes på skolan! Men vad hände sen,vad hände efter att du gått ut?

 - ” Jag skrev mina slutprov i November 2009. Det tar alltid ungefär tre månader innan resultaten tillkännages. Detta beror på att resultaten från grundskolan måste räknas först, då de ska användas som underlag för intagning till gymnasieskolorna. När slutproven väl är skrivna, var det dags för mig att åka tillbaka hem. Jag kom hem i slutet av November, lagom till alla julbestyr! Jag måste säga, att även om jag saknade mina vänner från internatet ibland, så var det ganska skönt att vara hemma igen. Även om resultaten inte hade kommit ut än, så visste jag att jag hade klarat av det. Jag kom hem, lite äldre men väldigt mycket stoltare!

Jennifer fick sina slutresultat i februari i år, 2010. Hon gick ut med ett C, vilket ar ett bra resultat. Under våren var Jennifer hemma i Enkokidongoi och hjälpte till med vardagens bestyr. Hon hade hela tiden en vision om att få fortsätta sina studier, och i augusti i år anordnandes en harambee för att samla in pengar till hennes utbildning.

-Kan du berätta lite om insamlingen? Hur mycket samlades in?

- ” Att läsa på universitet eller college är väldigt dyrt, och jag visste redan från början att min familj inte skulle ha råd att låta mina fortsatta studier. Samtidigt ville jag inte heller bara ge upp, jag menar, det har var ju min dröm! Varför ska jag bara lägga mig ner och vänta på att bli olycklig? Istället valde min familj att anordna en insamlingsfest, i hopp om att få ihop tillräckligt med pengar. Det var en jättetrevlig fest, och många var där, både från byn och utanför. Min far hade anlitat kyrkokören, så de uppträdde med sång och dans. Det var väldigt god stämning, och alla verkade så villiga att bidra med vad de kunde. Allt som allt fick vi in 85000 KSH! Jag var så lycklig! Pengarna som Jennifers familj fick in från insamlingsfesten var tillräckligt för att betala två terminer på Matongo Lutherian Teacher's College i Kisi utanför Kisumu. Jennifer påbörjade sin tvååriga lärarutbildning under hösten 2010. De insamlade pengarna räcker till det första året, men då utbildningen är tvåårig, hoppas hon på stipendier. Om detta inte skulle fungera, finns det en möjlighet att det anordnas ytterligare en harambee. Hon har goda hopp om framtiden, och är säker på att hon på något sätt ska kunna avsluta sina studier.

 - Jennifer, hur känns det att äntligen få göra det du drömt om? Vad är dina framtidsvisioner? Hur tror du att ditt liv kommer att se ut om tio år?

-” Att få läsa på college är helt underbart. Jag ar alltid velat bli lärare, så det känns fantastiskt. Jag bor på ett internat på skolan, och det fungerar jättebra. Jag kände ingen när jag kom dit, men det tog inte lång tid att få nya vänner. Vi är ju alla där av samma anledning, och många av oss har samma mål. Vi har föreläsningar varje dag mellan 08.00 och 16.00. efter det går jag oftast till biblioteket en stund innan jag går hem. Så jag har spenderat mycket tid med mina klasskamrater, och på så vis kommit dem nära. Det finns en del idrottsverksamhet på skolan också, vilket har fungerat som ett bra sätt att ytterligare träffa folk, och även som en skön paus i studierna. Det kan behövas ibland! När det gäller framtidsvisioner så har jag en dröm om att få möjlighet att utöka mina kunskaper med kurser på universitetet. Jag vill undervisa i naturkunskap och matematik, och ju mer jag får läsa, desto bättre kommer jag bli som lärare. Jag hoppas innerligt att jag om tio år arbetar som lärare, gärna i närheten av min hemby om min familj. Men så länge jag får arbeta som lärare så är jag nöjd. Det är det största målet!

Jennifer verkar väldigt lycklig över sin nya tillvaro som lärarstudent. När vi träffar henne är hon hemma för första gången sen studierna påbörjades, och det är mycket nya intryck och händelser som ska ventileras och bearbetas. Jennifer valde att delta i ett seminarium som sponsrats av Österlens Folkhögskolas elevråd, där de nuvarande sponsrade flickorna fick träffa föreläsare och diskutera studieframgång, framtidsvisioner, relationsfrågor och annat. Detta var mycket uppskattat av de sponsrade flickorna, då de fick träffa ett lysande exempel på hur långt man kan komma, om man arbetar hårt och vågar drömma. Jennifer rådde dem att fortsätta kämpa och jobba på hårt i skolan. Ibland kan det kännas svårt, enligt Jennifer, att bo så långt från sin familj och samtidigt föröka lägga all sin fokus till studierna. Men, som Jennifer sa, det är bara för en kort period, och den självkänsla och de möjligheter som kommer av bra studieresultat kan ingen ta ifrån dem Vi vill tacka Jennifer för vem hon är och det hon lyckats åstadkomma! Vi önskar henne all lycka, och hoppas få se henne bakom en kateder inom snar framtid!

Hanna Friholm & Karin Moen